Problemet med “monofyli”

När vi pratar om evolution måste vi utgå ifrån någon modell av hur det faktiskt går till. Då har vi endast tillgång till en enda modell och det är Darwins illustration av “arternas uppkomst”. Det är en dikotom förmeringsprocess av samma typ som en dikotomt delande cell-linje.

I en sådan process kan man särskilja en enhet bestående av en cell i linjen (en “förfader”) och alla celler efter den (då kallade “avkomplingar”). En sådan grupp kallas “monofyletisk”, eftersom den har ett enda gemensamt ursprung.

Problemet med denna typ av enhet är att enheter av en typ innesluter enheter av andra typer, liksom celler innesluter mitokondrier, och att inneslutna enheter med samma typ av dikotoma förmeringsprocess inte nödvändigtvis har samma monofyletiska enheter som deras inneslutande enheter. Det kan alltså finnas en diskrepans med avseende på monofyli mellan inneslutande och inneslutna enheter. Om inneslutna enheter är monofyletiska men inte inkluderar “alla” enheter efter “förfadern”, så kallas de “parafyletiska”. 

Denna möjliga diskrepans innebär att “monofyli” kan uppfattas olika beroende på huruvida vi fokuserar på inneslutande eller inneslutna enheter. Inneslutna enheter kan vara parafyletiska i inneslutande enheter som är monofyletiska. En och samma monofyletiska enhet kan alltså också vara parafyletisk, eller, omvänt, en och samma parafyletiska enhet kan också vara monofyletisk. Det innebär att distinktionen “monofyletisk” och “parafyletisk” är inkonsekvent. De två typerna av enheter kan i praktiken inte särskiljas.

Denna praktiska omöjlighet att särskilja ”monofyli” och “parafyli” innebär, i praktiken, att en allmän illustration av dikotoma förmeringsprocesser är en praktisk omöjlighet, och, eftersom alla typer av enheter inluderar andra typer av enheter, att en illustration av en dikotom förmeringsprocess är en allmän omöjlighet. Både en allmän illustration av dikotoma förmeringsprocesser och illustrationer av dikotoma förmeringsprocesser i allmänhet är alltså omöjligheter. Detta påstående kan framstå som kontraintuitivt, dvs självklart fel, eftersom en sådan illustration inte tycks vara en omöjlighet, utan snarare mycket möjlig. Vad det betyder är, emellertid, att alla sådana illustrationer är teoretiskt självmotsägande i termer av de ingående enheternas monofyli respektive parafyli, och att de därmed också är praktiskt självmotsägande i termer av de ingående enheternas egenskaper. Det betyder inte att denna typ av illustration är omöjlig, utan att den omöjligen kan befria sig från självmotsägelser.

Problemet med “monofyli” är således att det inte kan befria sig från självmotsägelse. Detta problem vidgick Linné genom att dela upp monofyli på hierarkiska nivåer (arter, släkten, familjer, osv), vilket också var den första tillämpningen av det som idag kallas objekts-orienterad programmering. Det löser inte problemet (vilket inte går att lösa), men det befriar begreppsbildningen från självmotsägelse på bekostnad av att den istället blir tvetydig med avseende på det begreppsbildade (dvs verkligheten). Monofylins självmotsägelse är olöslig på grund av att klasser kan vara både oändliga och ändliga, och att dessa olika typer av klasser är oförenliga. Monofylins självmotsägelse är lika ofrånkomlig som verklighetens ständiga förändring. Ingenting kan spikas definitivt (förutom det).

Another contribution to understanding of conceptualization http://menvall.wordpress.com/

Read more at Menvall’s Blog: change on different levels